svett är svettigt

såja. nu har ämmah pallrat sig till gymmet, tränat ett hårt cirkelträningspass och kommit levande hem igen. nog för att jag är stolt över detta, med tanke på att jag inte tränat på flera veckor, och skulle säkert kunna knåpa ihop ett helt inlägg om det, men det ska jag inte. nu ska det nämligen handla om svett.

jag är inte den som är speciellt känslig för svett. man svettas. det är naturligt. speciellt när man tränar såklart. mitt svett har jag absolut inte några problem med. andras svett, ja, det kan vi diskutera. en normal träningssvettning är inga problem för mig. till och med storsvettaren kan vara okej.

men när det börjar bli sådär sprutsvettigt, ni vet som i axe-reklamen (som förövrigt jag tycker är vedervärdigt äcklig), då börjar ämmah rysa. det går ganska bra om man är på ett ”vanligt” pass, alltså man kan hålla sig på sin kant och behöver inte närma sig svettot.

men på cirkelträning. då behöver man ju byta station/redskap och man måste ju använda samma som svettot. idag var jag tre stationer efter en som sprutsvettades. och det var ingen emellan oss. vilket betydde att när jag intog en station/redskap drypte det av svett. trots att han torkat av. tydligen inte tillräckligt noga. ni kan ju tänka er vad jag funderade på under passets gång. jag kunde ju inte koncentrera mig på annat…

och jag som är så ödmjuk och mesig kan ju absolut inte med att råka byta station, för att hamna före svettot, och således undkomma hans sprutsvettningar.

nä, jag lider i det tysta och ryser mig igenom passet. och bloggar om det när jag kommer hem.

skulle ni sagt till/bytt station? eller avlett uppmärksamheten åt något annat håll kanske?